Häromdagen åt jag lunch med en framstående borgerlig politiker. Jag frågade varför allianspartierna inte kan sluta tjafsa om decemberöverenskommelsen och till slut acceptera att sverigedemokraterna faktiskt finns och tycks närma sig ett väljarstöd på 20 procent.
Han sa att han hade försökt, men att det varit som att sticka huvudet i en bikupa. Du kan inte ana vilken låsning vi har, sa han. Jag förstod att låsningen fanns inom hans eget parti. Den ena falangen sitter benhårt fast i status quo, den andra vill pröva nya vägar. Som jag tolkar det råder motsvarande förhållanden i andra partier.
Jag har två kommentarer.
Den första kommentaren är att låsningen kan bli just en blåsning. Den spänning som råder kommer inte att försvinna, utan snarare förvärras. Och för varje dag som inget sker blir sverigedemokraterna starkare.
Den andra kommentaren är att jag inte vet vad frågan egentligen handlar om. På ytan verkar det gälla en soppa vars huvudingredienser är decemberöverenskommelsen, sverigedemokraterna och invandringen. Men jag hoppas att det är något annat som är både större och viktigare. Jag hoppas att de krafter i de borgerliga partierna som eventuellt lyckas bryta låsningen genom att ta makten från de partikamrater som värnar om status quo utnyttjar situationen till att skaffa sig en politik som visar att de inte bara lagt sig platt för sverigedemokraterna.
Vi ska komma ihåg att sverigedemokraterna inte är något annat än ett traditionellt välfärdsparti med tillägget att välfärdspengarna ska gå till svenskarna, inte till en massa immigranter. Det må vara en förståelig synpunkt, men den frågan är bara en av många, där sverigedemokraterna i övrigt har lika lite att säga som de andra partierna.
Ta skolan, universiteten och polisväsendet, tre av statens och samhällets grundpelare som fungerar långt under förmåga. Deras problem är inte i första hand att de har stora grupper nyanlända att tampas med, utan att respektive yrkeskår – skollärarna, universitetslärarna samt poliserna – på goda grunder har tappat sugen och inte kan eller vill prestera efter vad medborgarna trodde sig betala för.
Sveriges huvudproblem är alltså inte invandringen, även om jag medger att invandringsfrågan är ett akut dilemma av hög dignitet. Om man löser invandringsfrågan (exempelvis som jag föreslagit på http://detgodasamhallet.com/2015/05/06/intellektuell-hederlighet-i-invandringspolitiken/#more-718) så har man ändå inte ens påbörjat den mycket svårare uppgiften att hantera de tre nämnda myndighetssystemen.
Ett parti som vill kalla sig seriöst och vill skilja sig från sverigedemokraterna måste bland annat ha övertygande planer för dessa besvärliga jobb.
Patrik Engellau 