Kolla gärna president Eisenhowers avskedstal från år 1961 där han varnar för det militärindustriella komplexet på https://www.youtube.com/watch?v=CWiIYW_fBfY.
Det är starka saker. Han sa bland annat att USA inte hade haft någon försvarsindustri före andra världskriget. Det behövdes inte, för ”företag som tillverkade plogar kunde ställa om till att producera svärd”. Men under de få decennier som passerat hade försvarsindustrin fått enorm makt och bildade tillsammans med militären det militärindustriella komplexet, som inte drog sig för att påverka inte bara nationens tänkande, utan hela politiken.
Jag är en USA-älskare, men jag är rädd att det amerikanska folket inte tog hans varningar på tillräckligt allvar. USA har fört en del onödiga och illa genomtänkta krig, till exempel krigen mot Irak och Libyen, utan vilka världen och USAs anseende idag hade varit i bättre skick. (Inga höga hästar för min del; jag var helt för Irak-kriget när det inleddes.)
Det vore överdrivet att hävda att USAs krigslust helt styrts av det militärindustriella komplexet. Det är nog inte så att komplexet lyckats driva nationen i krig bara för att kunna pröva sin nya materiel och tjäna mer pengar. Men kopplat till en politisk ambition att USA ska vara en stormakt, en militär världsmakt, kan insikten om komplexets existens och ambitioner förklara en hel del. Företeelserna stärker varandra. Den militära kapaciteten skapar trovärdighet åt stormaktsdrömmarna samtidigt som stormaktsdrömmarna göder den militära kapaciteten, alltså komplexet.
Vi ser en nästan kusligt likartad parallell på hemmaplan. Sverige har sitt välfärdsindustriella komplex, en jätteapparat av socialförvaltningar, Migrationsverket, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, universitetsteoretiker, vårdhem, privata asylboenden, terapeuter, plus en del av rätts-, skol- och högskoleväsendena, miljoner hyggliga och ofta välutbildade människor (och då har jag inte räknat med klienterna) med sin alldeles speciella och, som de flesta andra, egennyttiga syn på samhället och människan.
Denna produktionsapparat gör det möjligt för Sverige att nära ambitioner att etablera sig som en humanitär stormakt, det snällaste landet i världen, ett land som våra politiker och höga tjänstemän är stolta att företräda i alla möjliga internationella toppmöten och andra betydelsefulla sammanhang.
Eisenhower, den gamle femstjärnige generalen och krigsledaren, hade inget emot militären, men han varnade för att ge komplexet för stort inflytande. Lyssna på talet, han upprepar hela tiden att det måste råda ”balans”. Om det inte råder balans och komplexet får för stort inflytande över politiken kan komplexet förstöra landet, varnar han.
Jag tror att precis detta sorgliga inträffat när det gäller USA. Inte minst till följd av sina egna, galna, militärt uppbackade, geopolitiska doktriner har landet förlorat en hel del av den stjärnstatus det hade på Eisenhowers tid (när jag gick i skola där och lärde mig att älska landet och dess kultur).
Nu står vi svenskar här med vårt fullt lika maktlystna och självrättfärdiga välfärdsindustriella komplex och våra vettlösa stormaktsambitioner. Den ”balans” Eisenhower förespråkade med sådan uppriktig känsla saknas. Det välfärdsindustriella komplexet har full kontroll inte bara över de offentliga budgetarna, utan också över nationens tänkande eftersom det är haram – vilket på arabiska betyder icke religiöst korrekt; man kan lika gärna säga icke politiskt korrekt eftersom religion och politik är samma sak i islamiskt rättrogna länder – att yppa ens de mest försiktigt kritiska synpunkter på komplexets verksamhet eller dess klienter.
Jag tror situationen är farlig för Sverige. För varje dag som vi underlåter att följa Eisenhowers råd blir problemen allt svårare och mer irreversibla.
(Verkar det överdrivet att säga att det välfärdsindustriella komplexet har full kontroll över de offentliga budgetarna? Kolla http://detgodasamhallet.com/2015/04/30/sallsamma-saker-hander-an-i-vara-dar-minsann/.)
Patrik Engellau 